Vadärlivetsmening?!
Vad är livets mening igentligen?! Finns det någon som har det bra?
Det vad jag har fått uppleva å hört så mår absolut ingen 100% bra. Det finns alltid
nånting som är ett stort problem eller något som sårar ens känslor. Varför är det så?!
Jag tycker det är väldigt orättvist att vi behöver må som vi gör i dagens läge, vi är ju endå
människor fast "fullkompliga". Jag har ju varit med i sanningen "Jehovas vittnen".
När jag tänker tillbaka så mådde jag fruktansvärt bra! Det är skitsnack det som mina vänner säger
till mig att "Klart du mådde bäst då, du vart ju hjärntvättad". Ehm no? Det va jag inte. Jag ville vara
Jehovas Vittne då, känslorna för det har kommit tillbaka! Jag saknar den tiden..
På den tiden fanns det absolut ingenting som bekymmrade mig, ingenting. Jag mådde som en
påse diamanter. Hade massor utav vänner, vi hittade på mysiga saker tillsammans mm..
Det viktigaste för mig på den tiden va som jag saknar allra mest GLÄDJEN TILL NÅGOT BRA.
Varje gång jag knackade på en dörr och skulle tala ut sanningen för den andre kände jag mig
stolt å lycklig. Fast att jag va ung då men endå visste jag innerst inne att jag ger denna människa en
chans till att rädda sig själv innan det är försent. Innan "Harmagedon kommer och sedan Paradiset".
Min moster mådde bättre på den tiden med vilket gjorde att vi inte bråkade någonting alls.
Hade ett fridfullthem, där jag kunde komma när jag kände för det, där jag en gång i tiden TRIVDES.
Nu vet jag vad alla ni tänker! "Bli Jehovas Vittne igen då". Det är inte så enkelt som man tror att det är.
Om man en gång varit med och slutat gå så är det pinsamt och visa sig "Jag hoppade av, jag som va med".
Klart de blir glada att man kommer med igen, fast det är endå pinsamt för mig. Jag borde vetat bättre
än att bara hoppa av sådär. Om jag ska bli det igen så får jag börja i en annan församling som jag inte
känner, helst en Svensk för att jag har träffat ganska många Finska församlingar redan.
En sak till vill jag berätta inatt så drömde jag att jag va på sammankomst i Strägnäs.
Det va en vacker sommardag, så som de brukar vara när vi har sammankomsten då.
Jag hade precis lämnat min jacka och skulle leta efter min moster.
Hon hade gått och satte sig med sin son o hans 3 barn. Det konstiga i det hela var när jag
kom fram till dom så kollade Benjamin på mig bara? "Christians son"
Vanligtvis brukar han springa och krama om mig. Men nu satt han still o bara kollade.
Christian sa till sin familj att sätta sig någonannanstans. Jag märkte att min moster
hade börjat gråta och sa: " De vill inte ha kontakt med fullkomliga människor som oss".
Sedan vaknade jag. Och var tvungen att skriva om Jehovas Vittnen.
Nu ska jag sluta klaga å bege mig av mot "Arbetsförmedlingen"
Haddah
Det vad jag har fått uppleva å hört så mår absolut ingen 100% bra. Det finns alltid
nånting som är ett stort problem eller något som sårar ens känslor. Varför är det så?!
Jag tycker det är väldigt orättvist att vi behöver må som vi gör i dagens läge, vi är ju endå
människor fast "fullkompliga". Jag har ju varit med i sanningen "Jehovas vittnen".
När jag tänker tillbaka så mådde jag fruktansvärt bra! Det är skitsnack det som mina vänner säger
till mig att "Klart du mådde bäst då, du vart ju hjärntvättad". Ehm no? Det va jag inte. Jag ville vara
Jehovas Vittne då, känslorna för det har kommit tillbaka! Jag saknar den tiden..
På den tiden fanns det absolut ingenting som bekymmrade mig, ingenting. Jag mådde som en
påse diamanter. Hade massor utav vänner, vi hittade på mysiga saker tillsammans mm..
Det viktigaste för mig på den tiden va som jag saknar allra mest GLÄDJEN TILL NÅGOT BRA.
Varje gång jag knackade på en dörr och skulle tala ut sanningen för den andre kände jag mig
stolt å lycklig. Fast att jag va ung då men endå visste jag innerst inne att jag ger denna människa en
chans till att rädda sig själv innan det är försent. Innan "Harmagedon kommer och sedan Paradiset".
Min moster mådde bättre på den tiden med vilket gjorde att vi inte bråkade någonting alls.
Hade ett fridfullthem, där jag kunde komma när jag kände för det, där jag en gång i tiden TRIVDES.
Nu vet jag vad alla ni tänker! "Bli Jehovas Vittne igen då". Det är inte så enkelt som man tror att det är.
Om man en gång varit med och slutat gå så är det pinsamt och visa sig "Jag hoppade av, jag som va med".
Klart de blir glada att man kommer med igen, fast det är endå pinsamt för mig. Jag borde vetat bättre
än att bara hoppa av sådär. Om jag ska bli det igen så får jag börja i en annan församling som jag inte
känner, helst en Svensk för att jag har träffat ganska många Finska församlingar redan.
En sak till vill jag berätta inatt så drömde jag att jag va på sammankomst i Strägnäs.
Det va en vacker sommardag, så som de brukar vara när vi har sammankomsten då.
Jag hade precis lämnat min jacka och skulle leta efter min moster.
Hon hade gått och satte sig med sin son o hans 3 barn. Det konstiga i det hela var när jag
kom fram till dom så kollade Benjamin på mig bara? "Christians son"
Vanligtvis brukar han springa och krama om mig. Men nu satt han still o bara kollade.
Christian sa till sin familj att sätta sig någonannanstans. Jag märkte att min moster
hade börjat gråta och sa: " De vill inte ha kontakt med fullkomliga människor som oss".
Sedan vaknade jag. Och var tvungen att skriva om Jehovas Vittnen.
Nu ska jag sluta klaga å bege mig av mot "Arbetsförmedlingen"
Haddah
Kommentarer
Trackback
